Fransmän är ett salt släkte ; )

En härlig middag med pasta, hemmagjord pesto, mozzarella och cocktailtomater efter en förmiddag på stranden. Wera och Irma leker jättebra och de sköter sig själva på stranden medan vi gör yoga och njuter av att titta på dem och deras hyss. Mitt på bordet ser ni frukten av vår nysaste bekantskap, fransmannen Emanuel. Som den fransman han är tog han denna dag fram ett gammalt pass och visade kort på sig själv när han var ung och var noga med att visa datumet det var gjort (1952-03-28), vilket han också påpekade var hans födelsedag! Ahh, ben monsieur, c'est votre anniversaire! Bonne anniversaire! Och så bjöd han in sig själv över en god flaska vin som han skulle fiska upp i någon gömma i sin husvagn. Han har sin stående här året runt och spenderar några månader om året här i Calvi. Annars bor han i Finistère (han kände tyvärr inte till Bodil Malmsten... ; )  Sent om sider kom denne fransman med svetten lackande i pannan. Han hade sprungit sista biten från Calvi eftersom han var sen... Ur rockärmen drar han fram en rosé som inte kunde sägas ha något gemensamt med de roséer vi är vana vid i Sverige. Den var lagrad i 7 år (de bästa är de som är runt 15 förklarade han samtidigt som han förde samman tumme, pek- och långfinger och gjorde det karakteristiska pussande ljudet). Varsågoda! Jouyeux anniversaire! Men vill inte ni ha monsieur Emanuel? Nej, jag har ännu inte ätit. Att vår potatis- och purjolökssoppa fortfarande stod på spisen och väntade på att intas spelade liksom ingen roll i sammanhanget. Vänligt men bestämt tackade han också nej till att sätta sig ned utan stod upp med sin öl som han istället hällt upp till sig själv. Han ville inte störa. Så istället stod vi upp och fick lära oss en massa om viner, druvor, druvstockar och klasar, hur man skiljer dåliga från bra, hur man inte skall blanda druvor, ja you name it! medan soppan sakta kallnade på spisen. Vi hade riktigt trevligt och barnen höll sig lugna. Jag nämnde det till och med för Gustav när han gick - Åh så snälla och lugna barnen var. Otroligt! Brukar ju vara mycket stökigare på kvällen. Och tjoff sa det så hade Irma vält ut ena soppskålen (kall som sagt så ingen fara) och båda börjat gråta. Allt inom 1 minut efter att vår käre fransman gått...

Bon appetit!